Ja jag säger som man brukar, R.I.P Vila i frid min vän, men vila inte för mycket. Jag kan se framför mig hur vår älskade hund springer runt i sin egen himmel nu.

09-03-27 kommer snart att finnas tatuerat på min kropp, jag kommer aldrig glömma den dagen. Det var en av de värsta i hela mitt liv. Så mycket tårar den dagen, så mycket tankar och så mycket ångest.

Vi har gråtit så mycket att vi hade kunnat fylla vilken sjö som helst. Vi har pratat om det och sedan gråtit igen.. Det sägs att tiden läker alla sår, jag vet att allt blir i alla fall lättare med tiden. Men just nu är det jobbigt. Så fruktansvärt jobbigt.

Jag har säkert önskat att jag kunde vrida tillbaka tiden 1000 gånger redan. Den tanken är svår att släppa. Jag önskar så mycket att vi kunde ha honom här igen. Men vi vet samtidigt att han har det bättre nu. Ändå är vi egoistiska och tänker på hur vi själva mår.

Jag kan bara se de positiva delarna nu och det är väl förvisso bra men det gör mig så förrvirrad. Tänk om det hade kunnat funka sen? Men nu är det som det är och det går inte att göra något åt det. Jag vill bara ha de fina bilderna av honom kvar i mitt minne.

Att se honom ligga där och känna hur han slutade andas är det värsta jag någonsin genomlidit.

Jag gråter nu igen. Kan inte låta bli. Det bara kommer.

Vi kommer ALLTID älska vår Devil. Igen kan ersätta honom.