Så har man gått 10 dagar över tiden. Usch vad det är drygt.

Fysiskt är det inte så hemskt, visst att jag är lite öm men tröttheten är det värsta. Jag orkar snart ingenting känns det som. Psykiskt är det ännu värre. Jag har hela tiden varit så förberedd på förlossningen och inte varit ett dugg orolig, men ju fler dagar som gått desto mer nervös har jag blivit. Jag har tappat den där mentala förberedelsen nu och all motivation. Jag är inte ens glad just nu, försöker hålla humöret uppe men det är inte det lättaste.

Imorrn ska vi till MVC igen och det enda jag hoppas på är att vi ska få bli inskickade till Lund och igångsatta. Blir det inte så vet jag inte vad jag ska göra. Dagarna känns långa och att ens gå upp på morgonen känns lite meningslöst när jag vet att det inte händer något idag heller..

Håller verkligen tummarna för att få åka in imorrn, då kan jag förbereda mig igen och förhoppningsvis få motivation till att föda. Jag vill ju såklart att bebis ska komma och jag blir säkert överlycklig när h*n kommit. Men som det är just nu så är jag inte glad längre. Jag skulle lika bra kunna skippa förlossningen känns det som.

Men men, denna berg- och dalbana av känslor får väl snart sitt slut.

Ha det bra så länge, jag meddelar när bebis bestämt sig för att komma.

Kram på er alla läsare

Sista magbilden från v. 42.

Min fina gubbe :)